Me – Per-Åke Carliot Holmlander

Holmlander for USA

A very selected photo…


The New York City Jazz Record

  – MAY 2023 // TUBA ISSUE



Per-Åke (pronounced Per-Oak-eh) Holmlander’s
first meeting with the tuba happened almost by
chance. When his school wind band was looking for
someone to play tuba, the 12-year old Swede was one
of the few students physically developed enough to
cope with the brass behemoth. It’s just as well that
he was, otherwise many of the world’s finest large
improvising ensembles would be the poorer for his
absence. Holmlander has been a fixture in the Barry
Guy New Orchestra (BGNO), the Peter Brötzmann
Chicago Tentet, Mats Gustafsson’s Nu Ensemble and
Fire! Orchestra, Ken Vandermark’s Territory Band and
Resonance Ensemble, and Paal Nilssen-Love’s Large
Unit, as well as smaller outfits like Swedish Azz. He’s
also a prolific writer and musician for theater.
Although it was as a drummer that Holmlander
first started playing jazz with friends, he began
to incorporate the tuba too, and it gradually took
over. However, role models were hard to come by:
“Almost no one plays the tuba. At that time in the
‘70s-80s, it was a lot of Bob Stewart, of course, and
Howard Johnson. My favorite is Joe Daley. I think
he’s amazing. I listened to other kinds of music and
got inspiration, but not so much from tuba players.
Not much stealing licks.” He attended the classical
conservatory in Stockholm while still playing in
jazz bands, and eventually gravitated towards the
Swedish Radio Jazz Orchestra, where he accompanied
guests including Swedish trombonist Eje Thelin and
American tenor saxophonist/bass clarinetist David
Murray. But meeting English bassist Barry Guy was
a pivotal moment in his career. Holmlander explains,
“They started a new project in this Radio Jazz group
with more modern big band music, and one of the first
guests was Barry Guy.”
Guy was quickly impressed: “I first heard PerÅke’s playing in a workshop band performing my
composition ‘Harmos’ for the Swedish Radio. The tuba
part is very important in this piece, and his assured
reading of the part, plus original improvisations,
marked him already as a potential future collaborator.
And so it transpired that Per-Åke was the natural
choice when I was formulating the personnel for the
BGNO. Per-Åke contributed so much energy and
unique musical colors to the ensemble interplay and
performed my scores to perfection. The balance of
flexibility and intensity ensured a solid foundation in
the BGNO.”
Gustafsson, his partner in Swedish Azz and
elsewhere, is similarly full of praise: “[He’s] the best
tuba player I have ever had the pleasure to work with.
The technical skills are beyond good… One of the
best hidden secrets on the scene. His musicality and
imagination is OUT. And IN at the same time.” Such
proficiency meant that Holmlander proved a good fit
for other bands exploring the intersection between
composition and free improvisation. Already a part
of Gustafsson’s Nu Ensemble, a musician exchange
between Stockholm and Chicago introduced him
to Ken Vandermark. He first joined Vandermark’s
Territory Band and then the Resonance Ensemble in
Later came the Brötzmann Chicago Tentet.
Holmlander waxes enthusiastic: “Peter called me
and then he would make a completely new formation
of the Tentet. So, myself and Paal, and also Magnus
Broo, joined the group. [The Tentet] is the group I
have played most with, 120 gigs or something. Peter is
something special, he’s really amazing.” Holmlander’s
arrival coincided with the group abandoning charts.
“I just played some written stuff in one rehearsal,” he
says, “but then we played for so many years and all
improvised. And it worked really good in that group.”
Involvement in such an array of touring bands
led to a decline in Holmlander’s theater work. “For
many years, I made a lot of music for the theater,”
he reports. “Mostly I was acting on stage too. That’s
where Mats and I really played the first time. I did
this in parallel for a long time, but then the tuba, the
music, the improvisation took over more and more. In
the theater, you play for months and you have strict
schedules, so it’s hard to combine.”
In spite of appearing on over 100 recordings,
Holmlander doesn’t crave the spotlight. Is that
something he would like to change? “No, that’s not
so important,” he says. “But it’s nice to play with
smaller groups—then you can have your own voice
and you can hear it.” However, there is one project
where he is indisputably the leader: his wryly titled
Carliot: It’s Never Too Late Orchestra (Carliot is his
middle name). “It started off in Krakow where you
have Not Two Records,” Holmlander explains. “I’ve
been in so many of these projects with Barry, Ken,
Peter and Mats. So then I asked the organizer (Marek
Winiarski), perhaps I can do it once? He said yes, of
course. In this band was two of my groups: Inner Ear
with Mikołaj Trzaska, Steve Swell, Tim Daisy and
me, and also Parti & Minut, the trumpet player Johan
Norin and drummer Christopher Cantillo, and then I
also had some more musicians. I had written so much
music over the years. You write for theater and then
you play it for some months, and then it’s down to the
cellar and never played again. And there were some
nice tunes and I thought, ‘Ah, I can take this’. The
oldest tune I think I wrote in 1980.” After a week in
Krakow, they also performed in Italy, Norway and
Denmark, before Covid hit.
What next? “I made some small things with Mats,
and our main thing in the Oslo Jazz Festival is Hidros
9, with more than 20 musicians, and I’m one of the
solo players. A Fire! Orchestra recording with 34 or
36 musicians will come.” He adds, “I go to Norway
to play with [Nilssen-Love’s] Large Unit. We have
a ten-year anniversary with the Large Unit, so three
days in Oslo and then some concerts around Norway.
Six or seven Ethiopian musicians and one Brazilian.
Akira Sakata on alto, and Terrie Ex. We will do lots
of activity with the Large Unit because it’s ten years,
and things are starting up again after Covid.” Since
2005, Holmlander has played NYC twice: with the
Brötzmann Chicago Tentet at the since-defunct Tonic
and in 2015 with the Large Unit at Brooklyn’s First
Unitarian Congregational Church. Here’s hoping
for a Holmlander stateside return sooner than later,
regardless of context.

Recommended listening:
• Fredrik Ljungkvist—Yun Kan 12345 (Caprice, 2003)
• Parti & Minut—Från klart till halvklart
(El Dingo, 2011)
• Per-Åke Holmlander/Tim Daisy—
On The A and On The B (Not Two, 2013-14)
• Per-Åke Holmlander—Carliot: It’s Never Too Late
Orchestra (Not Two, 2017)
• Mats Aleklint/Per-Åke Holmlander/
Paal Nilssen-Love—Fish & Steel (PNL, 2018)
• Agustí Fernández Ensemble—Via Augusta
(Sirulita, 2019)

More Holmlander

Orkester Journalen # 1 2013

Tvivlet är hans största drivkraft och han anser att tubaspel är mest idrott och i bästa fall lite musik också. Men några direkta tubaförebilder har han inte, eftersom tuban inte har någon Coltrane. Tubaisten Per-Åke Holmlander har fått hitta på det mesta själv. Och det har fört honom ut i världen för att spela med de allra största namnen.

En gång på Umeå Jazzfestival, satt tonåringen Per-Åke Holmlander i publiken under en konsert på Östra Gymnasiet. Det var Willem Breuker Kollektief som spelade. Någonting hände:

– Jag fick en käftsmäll. Kan man spela så här? Får man göra så här? Är det möjligt att spela så här?

Senare fick han en skiva av sin granne – Freak out med Frank Zappa & The Mothers of Invention.

– Där fanns en lista över artister som påverkat honom. Varese, Dolphy, Ives, Kirk, Stockhausen…Jag försökte hitta musik av dem. Ja, så ser några av ingredienserna ut i den mix som så småningom skulle ta Holmlander till att bli en tubaist av världsklass.

Men vägen till jazzens fria former skulle bli ganska lång.

Den gick över den klassiska musiken. Efter musikgymnasium och musikfolkhögskola kom Per-Åke in på Musikhögskolan i Stockholm, där han blev klassiskt skolad i tubaspel.

Han fick jobb direkt på Kungliga Operan och inom Regionmusiken.

Han visar en lista där det senaste årets spelningar radas upp. Det handlar om närmare ett hundratal varje år, i olika delar av världen. Och inte med vem som helst, men det återkommer vi till.

På nästan 100 skivor kan man höra hans blåsbas, dock nästan inget i eget namn. Ändå har han skrivit mängder av musik:

– Väldigt mycket, för teater, främst. Av de 50-tal pjäser jag spelat i, har jag för det mesta skrivit musiken själv. Det handlar om allt från Fria Proteatern, över Teater Tre, Stockholms Stadsteater och Parkteatern, till Dramaten. Under sju år var jag knuten till Orionteatern som musiker och kompositör.

Han räcker över en lista med, något som han kallar ”Ego-tjafs” på sitt blygsamma sätt.

Den långa listan har givit en inträdesbiljett till en anställning i Musikalliansen. Om han inte har spelningar som når upp till månadslönen, får han mellanskillnaden. Men det har inte behövt hända så ofta.

– Jag har snarare jobbat mer än innan jag blev anställd. För mig är inte anställningen något som gör att jag kan ta ledigt. I teorin kan man det, men vissheten att jag kan betala hyran är en trygghet. Jag har faktiskt redan från början haft väldigt flyt, när det gäller spelningar.

Hans maffiga kroppshydda och djupa basröst liksom fyller upp vardagsrummet i Hammarby Sjöstad, med mängder av konst på väggarna. Han utstrålar något slags trygghet och en ärlig närvaro. Utöver musiken är det just konst som är hans passion. Han samlar främst på verk av Olle Bonniér och hans generationskamrater. Han visar en väldigt aktiv musikbild: Tiger rag gjord av C.O. Hultén 1960.

Holmlander verkar vara tillverkad just för att spela tuba, ett lika tungdrivet som ovanligt instrument:

– Tuba är mest idrott och sen lite musik. Man måste öva mycket och det gör jag i replokalen här nere på Fryshuset. Den har jag haft i tjugo år.

Den obligatoriska frågan om förebilder behöver knappt ställas.

– Det finns ju inga stjärnor på tuba! Vi tubaister har ingen Coltrane. Så man får hitta på allting själv. Saxofonister har ju en lång tradition att jämföra sig med. Det slipper jag. Har man en potential att vilja bli ”stjärna”, väljer man inte att spela tuba. Det sitter nog ihop på något sätt.

Så till katalogerna över skivor och spelningar. Här återfinns tubaisten Holmlander bland de yppersta i världen inom jazzens friare former. Ta bara Peter Brötzmann, en fixstjärna i vars Chicago Tentet (tillfälligt nedlagd) Per-Åke jobbat under sju år och på cirka 100 spelningar.

– Brötzmann är en naturkraft. Att få spela med honom är omvälvande. Hans attityd, hans energi, hans oböjlighet! Han är enastående på alla vis. Man skulle kunna sätta honom i vilket sammanhang som helst och han skulle göra det till sitt, genom sin tjurskallighet. Vilken gubbe!

En annan betydande figur är basisten Barry Guy:

– Han plockade upp mig när han startade Barry Guy New Orchestra år 2000. Vi möttes i Radiojazzgruppens NU-ensemble och på en spelning med London Jazz Composers Orchestra. Då sattes det internationella riktigt igång för mig, med många spelningar utomlands.

Så förs en annan kollega på tal – saxofonisten Fredrik Ljungkvist i vars grupper Yun Kan 5 och Yun Kan 10 Per-Åke jobbat åtskilliga gånger.

– Vilken jävla lirare! Fredrik är en av de få som inte blir handikappad av sin begåvning. Jag har stött på många musiker genom åren som är otroligt begåvade. Dom hör allt! Har cirkuskunskaper, absolut gehör, läser noter direkt och är fantastiska instrumentalister.

Det här är första gången i vårt samtal som Per-Åke använder adjektivet ”fantastisk”. Han är ingen vän av stora ord. Så fortsätter han sin förklaring av att inte bli handikappad.

– Men många verkar faktiskt bli handikappade av att allt går så himla lätt. Möjligheterna är kanske för stora. Det finns liksom inga begränsningar. Men Fredrik har allt, han vet allt, han hör allt men han skiter i det och bara lirar på.

Saxofonisten Ken Vandermark är en annan flitig arbetskamrat till


– Brötzmann, Vandermark och Mats Gustafsson, dom tre är ju…

Han letar efter ord, men hittar inga. Som om han tvekar inför alltför glimrande adjektiv.

– Mats Gustafsson har ju betytt jättemycket för mig. Det började med att jag tog med honom i Woyzek som gick på Orionteatern 1989. Sedan dess har vi spelat ihop.

Vi pratar om Gustafsson och plötsligt lutar Per-Åke sig fram, på det sätt man gör när något viktigt dykt upp i huvudet. Den handlar om den svenska jazzscenen.

– När Mats hade fått Nordiska Rådets musikpris 2011 på 350 000 danska kronor, gjorde jag ett massivt utskick till i stort sett alla jazzklubbar i Sverige.

Avsikten var att gruppen Swedish azz som spelar klassiska svenska jazzstjärnors musik, på sitt eget sätt, skulle få spelningar. Men icke.

– Jag fick inte ett enda svar. De vet nog inte vad Swedish azz är för något. Den här tystnaden var nästan obehaglig. Helt knäpptyst!

Vi kommer obevekligt in på den problematiska situationen för svenska improvisationsmusiker. Och en insekt dyker upp i den Holmlanderska associationsvärden:

– Kulturhumla, säger han, och fortsätter: Vi musiker är som humlor, enligt alla naturlagar bör de inte kunna flyga, men gör det ändå. Kulturarbetare borde inte kunna överleva, men gör det likt förbaskat. Det borde vara omöjligt av ekonomiska skäl, men ändå håller folk på med att göra dessa tokprojekt.

OJ undrar om han blir förbannad.

– Ja det blir man ju stundligen när man ser hur musiken värderas. Jag var med i Skellefteå Musikforum i början av 70-talet och de gager vi betalade då ligger kvar på samma nivå idag.

– Man tycker kanske att Dramaten och Operan får mycket pengar, men det är bara peanuts! Så vi ska inte bråka med dem. Den totala kulturbudgeten är, tror jag, mindre än en procent av BNP. Och vad kostar ett JAS-plan?

Per-Åke är ingen konfliktmänniska. Han skulle säkert vara en dålig politiker, även om han anser att det är ett politiskt ställningstagande ”bara att göra vad vi gör och visa att vi finns till”, som han uttrycker det. Han kan ändå inte låta bli att sätta in musiken som konstform i ett retroaktivt perspektiv:

– Musiken kanske började förlora greppet redan för 100 år sedan ungefär. gentemot dom andra konstarterna.

Det verkar som om han funderat en hel del på att just musiken glidit ner på en svårdefinierad skala av status.

– Musik är den största kulturyttringen ekonomiskt och numerärt. I Dagens Nyheter t.ex. recenseras en enda skiva med improvisationsmusik i veckan, i bästa fall. Däremot tar man upp böcker som inte ens är översatta, liksom små teatergrupper. Och målare känner många till, men är det någon som vet något om en levande svensk tonsättare? Det är kanske svårt att ta in musik. Den kommer ju bara till rätt ut i luften, sedan är den borta. Kanske är det svårt att skriva om, svårt att ta till sig? Musik är trolldom. Magi. Musiklärare på gymnasiet har lägre betalt och måste jobba mer än andra lärare. Det speglar kanske en djupt liggande värdering.

Nu i vår ska han ut med Swedish azz till Frankrike, Belgien, Polen, Österrike och andra länder. Någon spelning i Sverige med tolkningar av de svenska klassikerna blir det inte. Ja, ni vet, ingen blir profet i sitt eget hemland… Redan nu har Per-Åke ett fyrtiotal spelningar till hösten 2013. Scenen är liten, världen är stor.

– Vi improvisatörer håller på med en mikro- en pyttescen i musiken. Men det går. Det går att hitta en publik, även om det handlar om promillen.

Han gör en gest över en tänkt karta och beskriver ett område i ett land med en stor befolkning.

– En promille i Tyskland eller Frankrike inom ett område, innebär faktiskt ganska många personer som vill lyssna på den här musiken.

När han spelar för en publik som inte är så van vid fria former av jazz, så funkar det ändå.

– När man väl får spela brukar det inte vara några problem. Det är väldigt sällan som någon säger att det här var inte bra. Även människor som aldrig hört den här typen av musik som jag spelar är väldigt positiva. Hur publiken ska bli större är ett evigt pågående projekt.

Att frakta runt en tuba, land efter land, flygplats efter flygplats, stad efter stad?

– Man kommer ibland in i ett slags koma. En bubbla. Många av dom jag lirar med träffar jag aldrig annat än när vi spelar tillsammans. Jag känner dom inte privat. Alla bara kliver in och är ”professionella”. Åsså sprids vi för vinden efter konserterna.

Men efter spelningarna, undrar OJ, så pratar man väl musik? Och svaret blir:

– Nej inte alls. Men vi berättar gärna skrönor om andra musiker.

Vi tar en runda i lägenheten, passerar åttaåriga dotterns rum som Per-Åke har med sin fru, körpedagogen Cecilia Åslund. Han har sedan tidigare en dotter som nu är 22 år. Varje yta på väggarna är behängda med konst och i hyllorna fylkas rätt många vinylskivor. En skatt som han ofta står på huvudet i för att göra ”arkeologiska utgrävningar”.

Man undrar om det kommer perioder av tvivel – ”vad håller jag på med”?

– Tvivlet är min största drivkraft. Att ifrågasätta. Men jag är lyckligt lottad och kom in i branschen i en bra tid. När jag kom till Stockholm så hade ingen utbildat sig på tuba på Musikhögskolan på fyra år. Det innebar att jag fick massor av vikariat snabbt.

Sin första och sista fasta anställning fick han i Visby, på Regionmusiken. Per-Åke var strax över tjugo år och sa upp sig redan efter en dryg vecka. Det blev för trångt. Och tur är väl det.

Lars Grip // OJ 1-2013



”..,Per Åke Holmlander´s tuba grunts like a venal porker,..”


Daniel Spicer – The Wire #2 2018


”On the A and on the B”

Holmlander – Solo & Holmlander/Daisy – Duo

Orkester Journalen – 3/2016

freiStil – #66/2016

Per-Åke Holmlander Tim Daisy

Not Two Records MW934-1 / / Tid: 36 min.
Per-Åke Holmlander tuba, Tim Daisy d perc (sida B). Insp i Stockholm 28 maj 2014 och Krakow 22 nov 2013.

Vissa instrument tycks mer bundna till sina klanger än andra. Tuban är ett sådant instrument, dess tunga dova klang är omisskännlig och att instrumentet långt tillbaka var föregångaren till kontrabasen är inte alls konstigt. För ändamålet var klangen ypperlig och att begränsa dess roll till det rent taktbärande var tacksamt med hänsyn till svårighet att spela det. Det är ju inget flinkt och lättsamt instrument om man så säger. Det är det heller inte i Per-Åke Holmlanders händer, även om han ofta får det att låta så! Om än han inte i första hand främmandegör instrumentets klangvärld, vilket jag inte tror att han vill, vidgar han dess ljudliga register på ett mästerligt sätt.

På vinylskivans första sida, där Holmlander framför tre solostycken, ger han sig i två improvisationer ut på abstrakta ljudliga äventyr, det susar och spritter, trögflytande klangformationer rör sig i sakta mak, knorrar och knakar, ibland så framtungt att man är rädd att det ska tippa över. Men så spricker det upp, en snabb rännil finner sin väg med fascinerande lätthet. Nya skepnader dyker upp, inte sällan med rent fysiska förtecken då man hör hur Holmlander andas och frustar och bygger in dessa ljud i kompositionerna.

Det tredje stycket är ett exempel på en annan av hans förmågor, den han använder i Swedish Azz där han outtröttligt söker upp melodiskt starka låtar som gruppen sedan dekonstruerar. Samma sak sker här, fast på egen hand, i Dollar Brands trallvänliga Jabulani.

På sidan B får Holmlander sällskap av den amerikanske slagverkaren Tim Daisy. Även han en driven instrumentalist som använder sitt trumset och andra slagverk på delvis okonventionella sätt. Mest intressant är hur de närmar sig varandra rent ljudligt, som vore tuban och slagverken sprungna ur samma källa. Korta rytmiska klanger träder fram, något dämpade i sin framtoning. Bredvid varandra, precis som titlarna berättar, Beside samt Besides.

Magnus Nygren

Der umtriebige schwedische Tubaist zeigt sich auf dieser Platte, wie ihr Titel schon verräth, von zwei Seiten: „on the a“ kredenzt er drei Solostycke, allesamt eingespielt in Stockholm,„on the b“ misst er sich mit dem Chicagoer Perkussionisten Tim Daisy, ein Livemitschnitt vom 8. Krakow Jazz Autumn Festival im Alchemia-Klub der polnischen Impro-Jazz-Metropole, als Marek Winiarski Ken Vandermarks Resonance Ensemble in den Mittelpunkt stellte. Uber den Gipfeln ist Ruh´, uber den Wipfeln hörest du kaum einen Hauch. Das ändert sich markant, wenn er sich als dritte Solopiece Abdullah Ibrahims Komposition Jabulani vorknöpft. Da sprudeln die Töne melodieselig aus dem unhandlichen Blechtrumm.Virituosität mit Soul, das ist ein Kennzeichen Holmlanders. Den ansonsten in seinem Nacken sitzenden Schalk schickt er zu diesem Anlass auf Urlaub. Anders mit Daisy: Da nehmen die Rasantz und der Witz flotte Farth auf. Ein spontanes Wechselspiel inklusive Inter- und Reaktionsschnelligkeit entspinnt sich und unterstreicht die pominente Rolle beider Akteure in dieser buntschillernden Szene. Urplötzlich finden Bruche statt, das Tempo wird gedrosselt, nicht aber die Intensität. Ebenso schnell wird scharf gewurzt, um nicht zu sagen: geschossen. Ein Kaleidoskop der Akzente und Temperamente. Bald wird klar, da dreht sich eine fabelhafte Platte auf dem Teller.


Parti & Minut

Dålig Sikt och Regn

Free Jazz Blog – 2016

DIG Jazz – 2015

Parti & Minut - Dålig Sikt Och Regn

El Dingo Records

  Johan Norin – trp, Christopher Cantillo – dr, Per-Åke Holmlander – tuba // rec. Stockholm 2015.

The Swedes are coming…

Four years has passed since the debut release of the trio Parti & Minut, Från klart till halvklart , (From Sunny to Semi-cloudy), until the trio reconvened to record its sequel, Dålig sikt och regn, (Poor Visibility and Rain). This Stockholm-based trio features trumpeter John Norin, who plays with the ska/reggae band Club Killers and accompanies popular singers Amanda Jensen and Miss Li, tuba player Per-Åke Holmlander, known from his collaborations with Peter Brötzmann, Barry Guy, Mats Gustafsson and Ken Vandermark, and drummer Christopher Cantillo, who plays vibes’ player Mattias Ståhl’s group and other modern jazz ou

The trio’s debut album offered a unique mix of free jazz, children music, and general mischief and its follow-up simply refines the formula. Holmlander shines in such an intimate, playful trio that enables him enough space to deliver his clever, eccentric ideas, always spiced with healthy doses of humor. Cantillo adds a hyperactive touch, pushes and drives the pieces into many side alleys with his stream of inventive ideas while Norin tries as best as he can to keep it all as one functioning unit.
The covers highlight the trio open yet emphatic interplay. Sam Rivers’ “Dazzle” is charged with fierce energy and Kalaparusha Maurice McIntyre “African Walk” dances with a hard-swinging pulse. Sonny Rollins’ “John S” shines with abrupt, acrobatic changes, balanced with a reserved lyrical tone and Arthur Blythe’s “For Fats/Mamie Lee” is played is if the trio was shot into the stratosphere in supersonic speed.

Eyal Hareuveni

En sammansvetsad trio som
vågar vara obstinat och utmanande

Det har gått fyra år sedan den frejdiga trion Parti & Minut kom med albumet Från klart till halvklart (länk till recension?). Nu är den tillbaka med ett nytt väderrapportbetitlat album, som i 11 låtar och med en speltid runt 35 minuter blandar och ger friskt mellan New Orleans-jazz, barnmusik och fri improvisation. En form av kvalitativ underhållningsmusik med stark färg och särprägel, och som inte väjer för ett humoristiskt och naivt uttryck.

Parti & Minut utgörs av Johan Norin på trumpet, Per Åke Holmlander på tuba och Christopher Cantillo på trummor. Tre fantastiska musiker i en väl sammansvetsad brunnstrio som vågar vara obstinat och utmana, som gärna testar och omformulerar och som trivs väldigt bra med att vara lite obekväm utåt.

Johan Norin står bakom sex av kompositionerna. Bland annat den inledande Blues för oss med sitt härligt ettriga och rappa trumpetspel, den lekfulla Tjocka och den mambosvängande Två och…lite till. Låten Baktanke är en klurig komposition av Holmlander som efter en inledande ramsa övergår i en rytmiskt pulserande melodi som attackeras av frenetiska trumpetfanfarer.

I tolkningen av Sam Rivers Dazzle pågår en ursinnig dialog mellan Cantillos trummor och Norins trumpet när Holmlander bryter in med sin lugnande tuba, som dock blir lite mer brutal när Norin backar ut och bara Cantillos trummor är kvar.

Här finns även tolkningar av Sonny Rollins John S och Arthur Blythes For Fats/Mama Mae, som passar trion utmärkt att bygga improvisationer runt. Liksom av Kalaparusha Maurice McIntyres African Walk, där Norin ger sig på att spela dubbeltrumpet.

Parti & Minut gör angelägen musik med oberäknelighet som signum. Därför går det inte heller att förutspå vilken väderlekstyp som står på tur för nästa album.
Peter Bornemar

Theatre, Dance, Performance…

Kai-En Butoh, Stockholm 2013



Musiker/SVTLång Dags Färd Mot Natt, musik Bengt Ernryd – 1984

Musiker/RadioteaternGrand Hotell Royal, musik Jonas Forssell – 1985

Inspelad Musiker & Kompositör/ScenskolanPartita, regi Stanislav Brosowski – 1986

Musiker/OrionteaternRåttoperan (Cosi fan tutte), regi Lars Rudolfsson – 1986/1987

Musiker & Kompositör/Gävleborgs FolkteaterKadosch Boom, regi Per-Erik Asplund – dec.1986…apr.1987

Musiker & Kompositör/Fria Pro TeaternVi Lever Vi Lever, regi Stefan Böhm – 1987

Musiker & Kompositör/4:e TeaternEmma Ensam Hemma, regi Mats-Åke Larsson – 1988

Musiker/RadioteaternDjungelboken, musik Jan Wallgren – 1988

Musiker & Kompositör/OrionteaternKvinnornas Dekamerone, regi Lars Rudolfsson – 1988/1989

Musiker & Kompositör/OrionteaternWoyzeck, regi Lars Rudolfsson – 1989/1990

Musiker & Kompositör/Teaterjouren ABFSpeldosan, regi Anders Levelius – 1989/1990

Musiker & Kollektivkompositör/Unga AtalanteTill Zemona, koreograf Lotta Gahrton – maj1990

Musiker & Kompositör/OrionteaternEtt Drömspel, regi Lars Rudolfsson – 1990/1991,

gästspel i Reykjavik juni1992

Musiker & Kompositör/OrionteaternTre Systrar, regi Lars Rudolfsson – 1991/1992

Musiker/RadioteaternTrojanska Kriget Blir Inte Av, musik Jonas Forssell – 1991

Cirkus Musiker/SandrewsTure Sventon och Fallet Isabella, musik Björn Linnman – 1991

Musiker & Kompositör/OrionteaternDe Vita Korparna, regi Lars Rudolfsson 1992/1993,

gästspel i Lissabon maj.1993

Musiker & Kollektivkompositör/VattenfestivalenJump, koreograf Claire Parsons – aug.1993

Musiker/RadioteaternSchakt, musik Nike Markelius – 1994

Idé, Regi, Komposition & Solist/SL: BlåsorkesterTake The A Train,

koreograferad performance till C.F. Reuterswärd:s tunnelbane emalj – nov.1994

Inspelad Musiker/DramatenMedeas Barn, musik Gunnar Edander – 1994

Musiker & Arrangör/DramatenPojken & Stjärnan, musik Georg Riedel –

sep.1994…apr.1995 & nov.1996…jan.1997

Inspelad Musiker/4:e TeaternWoyzeck, musik Peter Bryngelsson – 1995

Musiker/RadioteaternEn Kabaret För Djävulen, Adam & Eva, musik & arrangemang   Jonas Forssell – 1995

Kompositör & Musikalisk Ledare/SL:s Blåsorkester & Dansgruppen TigerSkarpnäck,

koreografer Anne Kulper/Ingrid Olterman – okt.1995 & aug.1996

Musiker/Kulturhuset-KilenInte En Ängel Precis, musik & arrangemang Kjell Westling – 1995

Musiker & Kollektivkompositör/KulturhusetLaboratorium, koreografi Tiger – jan.1996

Musiker/Teatergruppen Småfolket – Trettondagsafton, musik Tommy Skotte – feb.1996

Musiker & Improvisatör/Podewill-Berlin & Ystad Teater – Die Harke Und Der Spaten,

musik & ide´ Sven-Åke Johansson – okt.1996 & okt.1998

Inspelad Musiker/Dramaten Trevalds Önskan, musik Göran Martling – 1997

Musiker & Kollektivkompositör/FylkingenGengas, koreografi DIM – mars1997

Musiker/ParkteaternCabaret, arrangemang & musikalisk ledare Jan Levander – 199

Musiker & Kompositör/Teater 3Min Pappas Cirkus, regi Eva Molin – dec.1997…apr.1998

Musiker & Kompositör/Staden Som Scen – Nedfall, koreograf Lotta Melin/

objekt Maria Brofedt-Svalsten – maj1998 & juli1998

Musiker/FolkoperanDrakdödaren, musik Stefan Nilsson – nov…dec.1998

Inspelad Musiker/RiksteaternRannsakningen, musik Johan Petri – 2000

Musiker & Kompositör/Teater 3Riddaren & Draken, regi Hannu Böök – 1999…2004,

gästspel i Vilnius feb. 2001, Tallinn juni 2002 & Madrid nov. 2002 – (369 fst.).

Musiker/DramatenHustruskolan, musik Jan Levander/Lars Almkvist – 2001/2002

Inspelad Musiker/Älvsborgslänsteater BoråsNiki, musik Kjell Nordeson – 2003

Inspelad Musiker/SVTDesiré, musik Kjell Nordeson – 2003

Regi, Manus & Musikalisk Instudering/Operaverkstan Malmö

Variété // Ett konsert-spektakel för musiker och artister, musik Mauricio Kagel –

2003/2004, gästspel i Köpenhamn & Stockholm feb. 2004. Nypremiär – 2007,

gästspel i Halmstad, Nordische Klangfestival – Greifswald & Bergen Festspel maj 2007

Inspelad musiker & Kollektivkompositör/P2Brott Mot Mänskligheten,

Radiohörspel av Per Mårtensson – 2004 (-05)

Musiker & Kompositör/ParkteaternLa Strada, regi Bernard Cauchard – 2004 & 2005,

gästspel i Tammerfors juli 2005

Musiker & Kompositör/FylkingenTårar, regi Lotta Melin – april 2005

Körregi, Idé & Musiker/RosenlundsteaternDe Fyra Elementen // Collage – april & sept. 2005

Musiker/Stockholms StadsteaterTolvskillingsoperan, musik KurtWeill – 2005/2006

Musiker, Kompositör & Linné/Upsala StadsteaterKrasseblixtar (en pjäs om familjen Linné),

regi Marie Öhrn & Stefan Böhm – 2006

Musiker/RosenlundsteaternFara För Nattmara // Stáns Kör, regi Mia Vendel – mars 2007

Musiker & Improviserad –”stunt tuba”/Konserthuset I Stockholm

Spiken I Kistan // Gycklargruppen – okt. 2007

Körregi & Manus/BoulevardteaternBenny I Bitar // Collage – maj 2010

Musiker/Film-PolenRoza z Mazur, musik Mikolaj Trzaska – dec. 2010

Musikregi & Kompositör/Teater 3Hemma Hos, regi Sara Myrberg & Bert Gradin – 2012… …2014

Musiker/Film-TysklandConcert For Fukushima, Peter Brötzmann Chicago Tentet

+ gäster (Kondo, Yagi, Yoshihide & Sakata) – Music Unlimited 2011/Wels (Österrike) – 2012

Improvisatör/Dansens DagSlime & Bubblor, Kai-En Butoh/Stockholm – 29/4 2013

Inspelad musiker/Teater Mutation//Stadsteatern Kilen – Kain, Abel, boys will be boys

ljuddesign och kompositör Niclas Lindgren – april 2016

Inspelad fanfarmusiker/Arabiska TeaternDen Lille Prinsen – ljuddesign Niclas Lindgren –

dec. 2016…2017

More about Holmlander

DIG jazz nr1/2007

En mästare på tuba

och kontrabasventiltrombon!

Tuban är inte det mest självklara instrument i jazzsammanhang. Men en mästare är Per-Åke Holmlander, som bl a ingår i Fredrik Ljungkvists Yun Kan-kombintioner, Mats Gustafssons Swedish azz och flera av världens ledande internationella improvisationsgrupper. Dessutom är han en av få som spelar cimbasso, som är en kontrabasventiltrombon! Den mångsidige musikanten är även flitigt verksam i olika teaterprojekt.

– Det är i viss mån skönt, men nog mest ett problem, att ha så få förebilder på sitt instrument.

Den som säger det är Per-Åke Holmlander, som spelar tuba och som idag är en av de ledande på instrumentet inom jazzen och den fria improvisationsmusiken. Inom de musikområdena är han dock betydligt mer känd internationellt är här hemma, bland annat är han medlem i tyske saxofonisten Peter Brötzmann Chicago Tentet, brittiske basisten Barry Guy New Orchestra och amerikanske saxofonisten Ken Vandermark Territory Band. Samtliga band ligger i den absoluta frontlinjen när det gäller nutida improviserad musik.

– När det gäller jazz- och improvisationsmusik så har jag betydligt fler speltillfällen internationellt, erkänner Per-Åke, som dock här hemma är mycket engagerad i många andra scensammanhang.

Började spela trummor

Men varför blev det då tuba? Det finns ju så många andra till synes hanterbarare instrument.

– När jag växte upp i Skellefteå började jag tidigt spela trummor och var också medlem i en del jazzband, bland annat hade pianisten Arne Forsén en grupp. Men sedan när jag började på musiklinjen i Härnösand var det tuba som gällde. Likaså på Musikhögskolan i Stockholm där jag under fyra gick den klassiska tubautbildningen. Det här med trummor har jag fortsatt att hålla igång lite grann, men det har mest blivit i olika teateruppsättningar.

Ja, parallellt med att Per-Åke Holmlander är vår mest efterfrågade tubaist så är han alltså även flitigt verksam inom teatern, som musiker, kompositör. regissör och även som skådespelare.

– Det sistnämnda bör man sätta inom citationstecken, påpekar Per-Åke. Det har i huvudsak varit fråga om att agera på scen tillsammans med instrumentet. Ett exempel var förra årets uppsättning av Krasseblixtar på Uppsala Stadsteater, som handlade om Carl von Linné och där jag faktiskt spelade Linné med tidsenlig peruk och allt. Men mina repliker var överflyttade till tuban!

– Ett annat större teaterprojekt har varit La Strada, som uppfördes av Stockholms Stads- och Parkteater och besöktes av omkring 40 000 personer. Ett poetiskt triangeldrama i cirkusmiljö var undertiteln och jag var delansvarig för musiken och spelade gatumusikant.

– För tillfället jobbar jag med ett ”konsertspektakel” med titeln Kagels Variété, som har premiär på Malmöoperan i vår. Det bygger på musik av den argentinskfödde tonsättaren Mauricio Kagel och jag skall svara för instudering och regi, vilket blir oerhört spännande.

Frislag med Jon Vanderlander trio

Men tillbaka till jazzen och improvisationsmusiken, där ändå Per-Åke känner sig mest hemtam. Publiken på ett antal av landets jazzscener hade tillfälle att höra honom under en Frislagsturné med Jon Vanderlander Trio. En för just det här tillfället sammansatt trio där då det gemensamma trionamnet står för trumslagaren Jon Fält, saxofonisten Ken Vandermark och tubaisten Per-Åke Holmlander. Hur kom idén upp till den konstellationen?

– Ja, det var faktiskt jag som tog initiativet till den, konstaterar Per-Åke. Oftast får jag använda tuban som klanginslag i ensembler och här skulle jag då få möjlighet att hantera den mera som basinstrument. Dessutom har jag länge önskat att få lyfta fram en del av de fina kompositioner som skrevs av musiker i slutet av 60- och början 70-talet. Bland annat saxofonisten Sam Rivers, som hade en trio med just den här sättningen.

– Det blev lyckade spelningar, som vi också har dokumenterat. Får väl se om det blir möjlighet att ge ut en skiva.

En mera fast grupp där Per-Åke är medlem är Fredrik Ljungkvist Yun Kan 5 , som valdes att spela in Jazz i Sverigeskivan 2004. Övriga medlemmar i kvintetten är pianisten Klas Nevrin, basisten Mattias Welin och trumslagaren Jon Fält. I februari släpps gruppens andra cd, som har titeln Badaling (Caprice). Dessutom ingår han i de störe Yun Kangrupperna Yun Kan 9 och Yun kan 10.

– I vissa sammanhang kan man sakna förebilder på instrumentet. Som just i den här kvintettformen, där tuban jazzhistoriskt är en helt främmande fågel. Så det finns ingen självklar roll att stiga in i. Man får själv, och tillsammans med spelkompisarna, lösa hur man skall förhålla sig och agera. Det är förstås samtidigt oerhört stimulerande.

–Eftersom instrumentet är så pass ovanligt i jazz –och improvisationsmusik är det också rätt få som vet hur tuban fungerar och vad jag kan klara av att spela, vilket ofta är mer än vad man tror. Så då får jag rycka in och påverka.

Willem Breuker en musikkick

Även om det inte finns så många tubaister inom jazzen så antar jag att det finns en hel del musik som du inspirerats av under åren?

– Ja, självklart. Jazzen fanns med mig från början. Och det finns också tubaspelare som jag lyssnat en hel del på, som exempelvis Bob Stewart och Howard Johnson. Men en av de verkliga musikkickarna fick jag i mitten på 70-talet när jag såg och hörde holländska Willem Breuker Kollektief på Umeå Jazzfestival. De lyckades på ett sällsynt sätt kombinera det här med humor, scenshow och spännande, engagerad musik. Sedan besökte jag i många år festivalen i Moers där Art Ensemble of Chicago, Henry Threadgill. Julius Hemphill. Ellery Eskelin med flera bidrog till att höja musikintresset.

Du ingår idag i tre av improvisationsvärldens ledande grupper. Är det stora skillnader på hur Peter Brötzmann, Barry Guy och Ken Vandermark leder banden och den musik som spelas?

– Framför allt är det fråga om helt olika musik. Med Peter Brötzmann spelar vi numera numera helt fritt. Peter brukar själv inleda och så gäller det för oss andra att hänga på. Det är verkligen musik som kräver stora öron, men det har fungerat verkligt bra.

– Barry Guy är såväl fri improvisatör som klassiskt utbildad kompositör inom kammarmusiken och hans musik är detaljerat skriven och arrangerad, men rymmer förstås också många partier som är helt öppation.

– Ken Vandermarks musik kan väl sägas ligga någonstans mitt emellan, framför allt är den mer jazz-och beatbaserad.

Cimbasson väcker uppmärksamhet

Andra svenskar i de här internationella improvisationsgrupperna är trumslagaren Raymond Strid (Barry Guy) och saxofonisterna Fredrik Ljungkvist (Ken Vandermark) och Mats Gustafsson (Peter Brötzmann, Barry Guy). Per-Åke spelar förstås också med Mats Gustafsson i många andra svenska sammanhang, som i dennes NU-ensemblen och Swedish Azz..

Det är också Mats Gustafsson som övertalat Per-Åke att ställa upp och ge en solokonsert vid Perspectives 2007 i Västerås 9-10 mars. Kommer du till den här festivalen för nutida improviserad musik också att ha med dig det ovanliga instrument du gav prov i Jon Vanderlander Trio? Cimbasson alltså, eller kontrabasventiltrombon som det också kallas i musikordböcker.

– Jag har inte lagt upp det programmet än, så jag vet inte om det passar in i sammanhanget. Det är i och för sig ett intressant instrument med en egen klang, som jag bland annat använde i Tolvskillingsoperan förra året. När det gäller jazz och improviserad musik har jag aldrig hört det användas av någon annan. Men det väcker onekligen uppmärksamhet, det har till och med ringt folk hem och undrat vad det är för slags instrument.

Gunnar Holmberg

My grandaunt told me that we were saami.

But, I don´t know…