Happy

vegetarian

Molde – 2014

Three ”Happy New Year”

texts for the webbside

SoundOfMusic – SOM

2012, 2014 & 2016

2011 – ALLT VAR SOM VANLIGT –

”VANLIGT” ÄR FANTASTISKT.

Kombinationerna, sammanhangen, människorna, kryddningen, tillbehören, spelställena, kläderna, ungdomarna, datorerna, kopiorna, apparna, ljuden, publiken, misstagen…är – nya.

Råvarorna, gaget, gnället, lyckan, ljudet, musiken, publiken, logerna, svårigheterna, möjlig-heterna, arrangörerna, producenterna, upprepningen, misstagen, smärtan…är som – vanligt.

MUSIKEN BESTÅR MEN FÖREMÅLEN SKIFTAR .

Decemberfunderingar.

Antenna projektet – jag är själv med på ett ”litetlitet” hörn – inget fel med en jazzantenn och på grupperna. Men vart tog den ”litelite” friare improvisationen vägen…???…tråkigt.

”Jag tror på ljud. Jag är akustiker”

Oavsett genre. Varför verkar så många musiker nöjda med att försöka lösa sitt eget korsord – spela rätt, göra rätt, vara rätt, låta rätt, tycka rätt – istället för att titta upp och berätta för oss. Hur det går ??? Eller inte går !!!

Callender, Draper, Johnson, Daley, Stewart, Godard – och då är nästan alla nämnda – hm…

Jag är ett riktigt proffs. Jag låter alltid alla känna sig väldigt fyndiga och påhittiga när dom säger – ”Har du aldrig funderat på piccolaflöjt…”

På Glenn Miller Café i Stockholm används Stockholms Stads kulturstöd till att betala musikernas ”fria” mat – enligt tidningen Symfoni – vad händer om man avstår maten…

Parti&Minut !!!

Vart kommer alla dessa gymnasieekonomer ifrån som vill att alla ska vara ”fria” företagare och ta betalt på faktura…???…dom är nog mina gamla kompisars småsyskon kanske.

Tuba, Cimbasso och resväska i rusningstrafik. Tubor är hårda. Människor är mjuka.

Varför behandlas – musik – så styvmoderligt i våra stora medier. Det ges ut minst 4-5 skivor i veckan med improvisationsmusik i Sverige. Hur många skrivs det om och hur många recenseras. Samtidigt som man recenserar minsta källarteatergrupp och oöversatta franska filosofer. När fick vi veta något nytt om musik i TV…???…radion försöker lite ivarjefall…!!!

”Musiken räddade mig från idrotten”

Carl Gustaf tog mig i hand och frågade hur det kunde komma sig att jag spelar tuba – ”Tja, det är väl som att vara kung kanske. Someone has to do it” – svarade jag.

23/11 – Stockholm – 190:- på dörren…

Ytterst märkligt att t.ex. Mats Gustafsson är nästan osynlig i stora vanliga kultursverige – Tall Poppy Syndrome // Åhh Jante å jag, åhh Jante å jag… – stora vanliga kultursverige fattar nog inte. Nordiska Rådets Musikpris !!! Varför är dom inte nyfikna…???…sorgligt.

Jag känner mig som en – kulturhumla – jag kan visst inte finnas men finns likväl.

Slutligen – en liten musikalisk egohälsning

– och ett Gott Nytt 2012 på era alla.

 

HALLÅ.

Enligt SOM:s redaktör Magnus Nygren ska den här texten handla om musikåret 2013.

Mitt liv och uppenbarelse består till stor, stor del av musik.

Följande har jag stött och funderat på under mitt ”musikår 2013”.

Så…..

TACK FÖR – 2013 – ..…ALLA !!! 

Javisst – men tänk på att…..

”Förstörandets lust är också en skapande lust.” (Bakunin)

”Kurage Woyzeck, kurage.” (Buchner)

”Var inte rädd för misstag. Såna finns inte.” (Davis)

”Get rich. Get famous.” (Bergeron)

”Två regler är mer än nog.” (Nachmanovitch)

”Egendom är stöld.” (Proudhon)

”Övervakning är stöld.” (Zeh m.fl.)

“Do you want to be right or do you want to be happy ?” (McGraw)

”Jag har ingenting att säga och jag säger det” (Cage)

”En bra avföring är den bästa huvudkudden.” (Gradin)

”Så är livet, trist varar länge. Men underbart är kort, alldeles för kort.” (Ramel)

”It don’t mean a thing if it ain´t got that swing” (Mills/Ellington)

“och…!!?” (Holmlander)

…..m.a.o.

          GOTT NYTT – 2014 – ALLA…..!!!

              önskar Per-Åke Holmlander

                              

2015 – en iakttagelse.

Att tvångsmata er, mina kära läsare, med mer eller mindre egoinriktade nedslag från mitt förväntat spännande och glamorösa musikerliv är inte riktigt min grej. Seriöst – hur kan det vara spännande att läsa om mina bravader – vem bryr sig.

Hurusom. Mina eventuella succéer och tillkortakommanden får någon annan berätta om.

Dock vill jag förmedla ”en iakttagelse” som blivit väldigt tydlig för mig det år som varit. En betraktelse om att man t.o.m. vid mina år faktiskt kan växa upp ännu lite mer. För det är lite omtumlande och speciellt att ”plötsligt” vara äldst. Tro mig.

I slutet av april var det nystart för Fire! Orchestra på Orionteatern. Bandet hade slimmats och många var nya i bandet. Fantastiskt spännande och kul. Jag noterade att Lotte Anker skulle vara med och tänkte stilla att då är jag väl kanske inte äldst i bandet. Hehe. Eller…???…det måste kollas upp. Sagt och gjort. Tji fick jag. Jag är äldre än Lotte och därmed äldst i bandet. Märkligt.

Veckan efter Fire! Orchestra åkte jag ner till Zürich för en Europaturné med Paal Nilssen-Love och hans Large Unit. Jag skulle bara vicka på den turnén men blev till min stora lycka kvar i bandet. Ånyo fantastiskt spännande och kul men här var jag ju solklart äldst. Märkligt.

Att ”plötsligt” bara sådär på ett par dagar bli så tvärgammal skakade mig lite lätt. Inte ung och inte ens lovande längre. Hur ska detta sluta tro. Jo – i ett fantastisk trevligt och härligt omtumlande musikerår faktiskt – and it´s just the beginning. Se upp i backen !!!

Kom ihåg att gammal är äldst.

Ett Gott Nytt 2016 på er ungdomar och alla andra önskar härmed

– Per-Åke Holmlander –

 

 

 

Holmlander i Polen

Pickaboo

Warsaw – 2013

Holmlander i Polen
Holmlander i Polen
Holmlander i Polen

 a B-O-X piece

AN ARTIST BOOK

IN 20 COPIES WITH

TWELVE IMPULSES

FOR IMPROVISING…

Hundörat Small Press – 2012

www.hondorat.se

…no rules

Listen to a version of

a B-O-X piece

Per-Åke Holmlander, tuba – 2014

Three of my reviews from SoundOfMusic & OrkesterJournalen

2013 – 2014 – 2015

www.orkesterjournalen.com

Henry Threadgill & Zooid

Tomorrow Sunny/The Revelry, Spp

Pi Recordings Pi43

 ———-

Året är 1977. En ung man tar nattåget från Bastuträsk med mål Moers New Jazz Festival. Det är inte första gången han gör resan. Det är som ett gift, han måste bara dit igen. Nu 35 år senare är allt – hela långa långa resan, att han överhuvudtaget kände till festivalen, att sova i buskar och gymnastiksalar, att uppfyllas så totalt – svårt att fatta, komma ihåg och förstå vidden av. Hurusom…..

Detta år spelade Henry Threadgill på festivalen och då med gruppen ”AIR”. Jag drabbades och sedan dess har jag lyssnat på det mesta han gjort. Jag räknade precis i skivhyllan och hittade ett tjugotal inspelningar i Threadgills eget namn. Gruppen Zooid startade han år 2001 och både den akustiske gitarristen Liberty Ellman och tubaisten Jose Davila har varit med sedan starten. Det är en fantastiskt samspelt grupp som har utvecklat Threadgills egenartade musik till mästerskap. Ibland förstår man ingenting. Hur är det gjort och hur gör dom det. Vad är det här. Med andra ord – musik som är fantasifullt obegriplig, ibland nästan obefintlig och bara helt underbar – jag älskar det här !!!

Zooid har en ovanlig sättning. Threadgill – flöjt, basflöjt & altsax, Ellman – akustisk gitarr, Davila – tuba & trombon, Christopher Hoffman – cello, Stomu Takeishi – akustisk basgitarr & Elliot Humberto Kavee – trummor. För övrigt ”brukar” Threadgill ha med mindre vanliga instrument i sina grupper som oud, valthorn, marimba, ackordion och t.o.m. två gitarrister & två tubaister i ”Very Very Circus” bandet. Musiken är ibland undflyende och fragil som i ”A Day Of” & ”So Pleased, No Clue”. Ibland toksvängig som i ”Tomorrow Sunny” och ibland – allt annat !!! Klangen är magisk. Måhända är det inte helt lätt att översköljas av Threadgills egenartade musikaliska värld. Något som några i publiken på Umeå Jazzfestival för ett par år sedan lät mig förstå. Men gör ett försök om ni inte provat och har ni prövat – köp. En udda detalj på albumet är ett sista extra spår med alla inspelningsdata uppläst av en kvinnlig röst. Specialservice för blinda och lyssnare över 50 som har svårt att läsa CD-konvolut måhända.

Slutligen. Henry Threadgill är utan tvekan en av de mest originella rösterna i ”jazz” och improvisation / komposition idag. Han spelar inte starkast, inte snabbast, inte smartast. Men han har mycket att säga och gör det på sitt alldeles egna sätt.

Krokofant

Rune Grammofon

RCD 2154 & RLP 3154

———-

Den här skivan är en fröjd att höra. Jag behöver bara sluta ögonen och…..

…..det är tidigt 70-tal i Skellefteå. På Kanalgatan, lite ”off Downtown”, startar två systrar söderifrån en ny skivaffär. Otroligt!!! Opus heter den och är till brädden fylld med skivbackar med ny och spännande musik. Himmelriket öppnade sig för en tonårig musiksvamp. Det som inte fanns i butiken kom efter beställning en vecka senare med Heta Linjen-lastbil från Stockholm. Ja firman hette och heter faktiskt det. Fanns skivan inte i Sverige fixade systrarna det mesta på ett par veckor. Fantastiskt…..

…..ursäkta tillbakablicken men Krokofant är verkligen uppdaterat 70-tal och samtidigt verkligen ”nu”. Det luktar, smakar och ljuder så mycket sena tonår i en norrländsk småstad att jag blir riktigt till mig i penséerna.

Allt låter som det ska. Raska teman och många udda taktarter. Riffen glöder. Yes!!! Förebilder som dem själva nämner är Mahavishnu Orchestra, King Crimson och Henry Cow med flera. Ni fattar. Det är faktiskt perfekt musik för bilen. Energin och avsaknandet av bas gör detta till strålande bilmusik. Basen saknar man inte alls. Saxofonisten Jörgen Mathisen lyckas variera sig på ett fantastiskt sätt. Många andra skulle ha tjutit på likadant i alla låtar, men inte Jörgen. Bra jobbat. Övriga Krokofanter – Tom Hasslan på gitarr och Axel Skalstad på trummor – är tekniska monster med en stor nypa musikalitet. Med andra ord. Perfekt!!!

Henry Threadgill Zooid

In for a Penny, In for a Pound

Pi Recordings Pi58 / Tid: 40.12 & 38.57

Henry Threadgill – as, fl, b-fl, Jose Davila – trb, tub, Liberty Ellman – g, Christopher Hoffman – vc, Elliot Humberto Kavee – dr, perc. Insp. – Systems Two Recording Studios, Brooklyn, NY, 8 & 9 december 2014.

———-

Efter att för första gången sett och hört Henry Threadgill live, då med den idag lite bortglömda trion AIR på Moers New Jazz Festival 1977, har hans musik varit en återkommande följeslagare i mitt liv. Detta framträdande – liksom konserterna med Yamashita Trio, Art Ensemble of Chicago, Anthony Braxton Quintet, Christmann-Schönenberg Duo och många många många fler på samma festival (!) – slog ner som en bomb i min då tjugoåriga lekamen.

Tro och sanna mina ord, jag har inte hämtat mig än. Härligt!

Denna gång är året 2014 och vi befinner oss långt inne i Threadgill-land. Gruppen Zooid startade han 2001 och dubbel-CDn In for a Penny, In for a Pound är gruppens 6:e på Pi Recordings. Den akustiske gitarristen Liberty Ellman och tubaisten Jose Davila har båda varit med sedan starten. Davila är en rasande bra och väldigt personlig tubaist. Han använder instrumentets hela register och har superkoll på musikens framåtrörelse. En levande glödkulemotor, en klippa. Imponerande!

Nytt för denna skiva är att musiken är skriven som en svit. Med introduktion, mellanspel och gott om utrymme för alla musiker i gruppen i de längre delarna. Alla får fokus omväxlande i solon, duos och trios. Resultatet är en variationsrik och oerhört sammansatt väv med lager på lager i olika former, färger och dimensioner. Som ofta med Threadgill undrar jag hur det är gjort. Jag kan ana och ha teorier. Musiken är svårdechiffrerad. Underbart!

Christopher Hoffman på cello är ny i Zooid, han tillför transparens och en klanglig klarhet som passar gruppen förträffligt. Det här är storartad och väldigt personlig musik som inte liknar något annat. Henry Threadgill är utan tvekan en av de mest originella rösterna inom dagens improvisationsmusik och han har fortfarande vid snart 72 års ålder mycket att säga och gör det på sitt alldeles egna vis. Utmärkt – Bra!